Akterpropellrarna
Nedan har jag sammanställt hur akterpropellrarna kom till. Helst skulle vi haft en "riktig" propeller, men inte ens den minsta med aktertunnel (Sleipner SP55) får plats. Alternativet hade varit en SP35 (bara 125 mm tunneldiameter) men då hade vi fått plasta en hel del själva eftersom det inte finns färdiga aktertunnlar till denna. Den tiden ville vi inte lägga ner just nu.Alternativet med två elektriska utombordsmotorer blev en snabb snållösning som ändå visade sig fungera hyfsat. De ger tillsammans dock bara c:a 1 hk, men det räcker för att förflytta aktern just de där retliga decimetrarna när det strular i sluss, tilläggning o.s.v. I alla fall om det är lugnt väder, annars är det för lite kraft. Fördelen jämfört med en "riktig" bog/akterpropeller är att arrangemanget är mycket tyst vid användning.
Utgångsmaterialet är två sådana här, MinnKota Endura 30. Det finns betydligt större modeller också, men då blev propellerdiametern för stor för att de skulle få plats.
Röret kapas av några cm från motorn. Det är kolfiber och går ganska lätt att såga av, men det gäller att inte skada kablarna invändigt.
Här är ena motorn klar för nästa steg. Endast de grova kablarna (röd och svart) skall användas, de andra är anslutna till olika uttag på motorns lindningar och används i original för att begränsa kraften/varvtalet hos motorn via en omkopplare i handtaget. Men vi skall ha dem på max kraft/varv.
"Fenan" är ett av de få ställen som går att borra i och bearbeta utan att äventyra funktion och täthet. Två plåtar tillverkades och fästes dels med rostfria skruv i fenan och motsvarande yta på ovansidan (vid röret), dels med en syrafast slangklämma runt motorkroppen.
För att få en tät kabelövergång där röret kapats av använde jag en krympslang med mycket stor krympförmåga. Den var dessutom försedd med smältlim på insidan för att täta maximalt. Eller jag kanske skall skriva "krypförmåga", för under krympningen var det svårt att få den att stanna kvar på röret (stora diametern) tills limmet stelnat. Jag har tyvärr ingen bild på denna kabelövergång.
Genomföringen i skrovet gjordes med två vanliga skrovgenomföringar med hål något större än kabelns ytterdiameter. Dessa fylldes i sin fulla längd med Sikaflex.
På bilden syns också relälådan som styr motorerna. Den elektriska kopplingen är egentligen väldigt enkel: Motorernas röd och svart är ihopkopplade, men polvända. När ena motorn går fullt fram, backar därför den andra och de hjälps således åt. Dessutom får man samma skjuvkraft åt båda hållen. De fyra reläna i boxen sköter polvändning till motorpaketet samt till/frånslag. Tänk på att det går uppåt 60A i dem, så man bör välja relä med omsorg.
Färdiga resultatet (än så länge dock bara grundmålat). Innan båten sjösattes försågs varje motorplåt dessutom med en zinkanod.